Alice på is.

Igår blev det först krakkarträning, hem käka lunch, tilllbaka och ha två danspass med två olika grupper. Efter det var det snabba puckar hem, skypedejt med Johanna. Hur mysigt och bra som helst. Efter det åt jag och Sonja en jättegod och urmysig middag med levande ljus. Vi pratade hela kvällen och helt plötsligt var klockan halv 12. det går fort när man har det bra=) Vi pratade om livet som varit. inte världens roligaste ämne men man måste få prata om jobbiga saker ibland också.

Igår var det nämligen en sådan dag som var svår för mig att acceptera att det är min historia och den kommer aldrig att kunna ändras hur mycket jag än vill det. Jag kommer alltid att behöva leva med det här i bagaget. Ibland är den tanken på acceptans hård att hantera. Samtidigt så kommer dessa dagar allt mer sällan nu för tiden, nu händer det bara någon gång då och då. Och det gör mig lycklig att jag inte tänker på det så ofta längre. Och jag är väldigt glad över att jag har en så bra distans till det nu. På senare år kan jag prata om det utan att börja gråta och sådär kanske är det för att jag är klar med att bearbeta allting. Nu är det bara att blicka framåt.

Idag känner jag mig riktigt stark och jag blir själv lite fascinerad och stolt över mig själv att jag faktist tog mig igenom allting och mår så kanonbra som jag faktist gör idag. Hur gick det till? Hur klarade jag av det?
Dels så gav jag mig fan på det. Jag skulle må bra en vacker dag och jag ville bearbeta allting direkt, så att ingenting skulle sopas undan mattan -för det skulle bara leda till att allt skulle komma upp till ytan när jag blev vuxen. Och det var det sista jag ville och är det fortfarande -att allt som har hänt ska få påverka mitt vuxna liv. Nej, aldrig i livet. Förutom min egna inställning till att jag skulle kämpa och ge allt för att må bra så hade jag så himla bra människor omkring mig. Jag har världens bästa pappa, farmor, Catherine och nära vänner som ställde upp för mig till tusen. Jag hade skolan med jättebra och förstående lärare och jag hade fristaden i gympahallen där jag fick träna på och inte tänka. Även där hade jag en fantastisk tränare som var en enorm trygghet och stöd genom allt och hon var väldigt förstående. Utan allt det där så vet jag inte ritkigt hur det hade gått... Antagligen inte bra alls.

Nu är jag på Island och utamanar mig själv. Efter allt så har jag verkligen lärt mig att ta tillvara på det lilla. Jag njuter av varje dag där jag mår bra och det krävs inte så mycket för att göra mig glad. Jag har lärt mig att livet går ut på att ha kul och må bra och inte tävla om vem som är bäst på vad. Det är helt ointressant för mig.
Jag har lärt mig att det är bara jag som kan göra mitt liv bra och jag ska göra det bra.
Jag har lovat mig själv att jag aldrig ska lägga ner energi eller umgås med människor som får mig att må dåligt. Och jag har hållit det hitils och tänkte fortsätta i den banan.

Bless!